Bara du går över markerna,
lefver hvar källa,
sjunger hvar tufva ditt namn.
Skyarna brinna och parkerna
susa och fälla
löfvet som guld i din famn.

Och vid de skummiga stränderna
hör jag din stämmas
vaggande vågsorl till tröst.
Räck mig de älskade händerna.
Mörkret skall skrämmas.
Kvalet skall släppa mitt bröst.

Bara du går öfver ängarna,
bara jag ser dig
vandra i fjärran förbi,
darra de eviga strängarna.
Säg mig hvem ger dig
makten som blir melodi?

Melody

You have only to walk across the meadow
and every spring comes to life,
every tuft calls out your name.
The clouds blaze forth, the trees
sigh and drop their leaves
like gold in your lap.

And by the foamy shore
I hear the comforting sound of your voice
like a whirling wave.
Reach me your beloved hands:
darkness will take flight,
pain will release its hold on my breast.

You have only to walk across the field,
I have only to see you
passing in the distance,
and the eternal strings begin to tremble.
Tell me, who has given you
the power that becomes melody?

Slut är dagens lust som larmar
vild och kort.
Djupa natt, i dina armar,
bär oss bort.

Vid ditt bröst det nådefulla
skyl vår skam,
medan glömskans timmar rulla
smärtlöst fram,

som en flod, där allt får drunkna,
glider kall
över dolda brott och sjunkna
syndafall.

Du som ensam dig förbarmar
och ger svar,
milda natt, i dina armar,
håll oss kvar.

Prayer to night

Finished are the day's pleasures,
wild and brief.
Deep night, carry us
away in your arms.

On your merciful breast
shield our shame,
while the hours of forgetfulness
roll by without pain,

as an all-drowning river
glides coldly
over hidden crime
and sunken sin.

You who alone bring forgiveness
and answers,
gentle night, hold us
fast in your arms.

Solen går och lägger sig
i sin mörka gömma.
Skuggor falla på min stig.
Tror du jag kan glömma dig?
Jag kan aldrig glömma.

Solen stiger ur sin säng
morgonröd om kinden
för att glädja skog och äng.
Tror du jag kan vara sträng,
fast du for som vinden?

Vinden blåser vart den vill,
har så många nycker,
är ej vind om den är still.
Tror du jag kan göra till
vad en vindfläkt tycker?

Jag är trädet som du fick
sommargrönt att sjunga.
Tror du jag ett ögonblick
glömt det fastän sommarn gick,
sommarn och det unga?

The wind and the tree

The sun goes to rest
in its dark hiding place.
Shadows fall across my path.
Do you think I can forget you? —
I can never forget.

The sun rises up
rosy-cheeked from its bed
to gladden the woods and meadow.
Do you think I bear you any grudge,
though you fled away like wind?

The wind blows where it will,
it has so many whims.
It isn't wind if it stands still.
Can I help
the thoughts of a breeze?

I am the tree you made to sing
when I was green with summer.
Do you think I have forgotten a single moment,
even though summer is gone —
summer and all young things?

Middagsstillhet och klöverånga.
Ljuset flammar och smälter i ro
öfver åsarnas långa
kammar, där molnen bo.

Här i backen sitter Pan
lat med nacken mot en gran.

När han börjar spela,
spela träden, susar säden,
lyssnar hela
jorden till hans kväden.

Lifvets stora hunger
stiger stark och god,
och mitt sommarblod
sjunger.

Pan

Noonday silence and scent of clover.
Light flairs and fades
over the long chain of ridges
where the clouds lie.

Here on the hill sits Pan,
lazing with his back against a spruce tree.

When he begins to play,
the trees play, the grain whispers,
the whole world harkens
to his song.

Life's deep hunger
rises, strong and good,
and my summer blood
sings.